2014 > 05

De flesta bilister, som möter hästar, förstår att sakta ner hastigheten, stanna eller på något annat sätt visa hänsyn. Om inte annat för att de vill inte ha någon skada på sin bil. Sedan finns en liten, liten minoritet av bilförare som ska fram till varje pris:
Den sistnämnda kategorin mötte vi tidigt en morgon när vi ledde ett sto och hennes 4 månaders föl. Ett 4 månaders föl är ingen liten fölunge, utan en liten häst som väger dryga 170 kg. Även om det är vant att bli ledd, reagerar det på ett fordon som kommer körandes emot det och som inte saktar ner förrän bara någon meter ifrån. Trots att jag försökte få fordonet att stanna långt innan där vägen var bredare för att vi skulle kunna komma förbi, fortsatte bilen framåt och ett huvud stack ut genom sidorutan. En ilsken röst skrek att vi skulle flytta på oss för han hade bråttom. När jag svarade att han måste köra åt sidan eller backa för annars vågade inte fölet gå förbi, fick jag till svar att kunde jag inte hantera hästarna bättre hade jag inte på vägen att göra. Det var en allmän väg och han hade rätt att komma fram. Vid det här laget stod fölet blixtstilla och stirrade stelt framåt.

Jag svarade att om han nu trodde det var så lätt att flytta på en rädd fölunge, kunde han försöka själv. Ur bilen kliver då en jättekromosom till man, som såg ut att ha uppnått mogen ålder, även om beteendet gav andra associationer. Han tog grimskaftet och började dra fölungen framåt genom att lägga sin egen vikt bakåt. Som alla hästkunniga människor vet, fungerade inte detta något bra, så fölet svarade genom att göra samma sak åt sitt håll. Det blev så att säga jämnvikt i dragkampen viktmässigt. Jag frågade honom om han tyckte det gick bra eftersom fölet inte alls rörde sig framåt och bad honom lämna tillbaka grimskaftet. Jag kände också att jag var tvungen att påpeka att jag tyckte han var riktigt dum i huvudet. Eftersom han fortfarande inte förstod hur han skulle komma förbi, återstod bara för honom att fortsätta skrika att vi skulle flytta på oss och gå tillbaka till bilen.

Nu tyckte fölet att hon fått nog av den där tråkiga människan. Mamman gick snällt förbi bilen och fölet travade raskt bakom med mig springande vid sidan om.

Jo, jag ringde faktiskt till polisen. De är bra att ha i sådana här situationer. Även om hästen betraktas som ett fordon, så räknas dylikt beteende som oaktsamhet i trafiken. Oaktsamhet i trafiken är inte bra för körkortet.

Tänk så mycket fortare det hade gått för alla parter om bilisten stannat första gången. Då hade han inte ens behövt bli upprörd och bara förlorat ett par minuter, istället för 20 minuter och vara halvvägs till en hjärtinfarkt. 
 

Vä has svullen, diarre hö hasspets Vä has svullen, diarre hö hasspets

Nu har fölningarna kommit igång ordentligt. En del föl får dessvärre en sämre start i livet genom att bli sjuka. Den absolut vanligaste anledningen till en bakteriell sjukdom hos det nyfödda fölet är ett försenat intag av råmjölken. Tyvärr, är det fortfarande en ganska vanlig uppfattning att om fölet inte börjar dia efter födseln, kan man lugnt vänta i fyra timmar innan man börjar mata det. Denna information har jag både hört och läst med förvåning lite varstans. Jag tycker att kunskapen borde vara mer uppdaterad: Kom ihåg, att efter endast tre timmar har fölet 22% upptag av antikropparna från råmjölken, vilket
m a o innebär att de två första timmarna efter födseln är de absolut viktigaste för att försöka säkerställa ett optimalt upptag. 


 Nyfödda föl har en tendens att söka runt innan de hittar rätt till juvret, så därför är  det bra att direkt mjölka ur stoet och ge fölungen råmjölk flera gånger för att undvika att bakterierna  fortplantar sig innan råmjölkens antikroppar hinner verka. 

Med hjälp av en foalcheck analyseras ett blodprov från fölet. Det är ett utmärkt hjälpmedel att kontrollera upptaget av antikroppar. Även om råmjölkens kvalitet kontrolleras med en refraktometer och kan visa bra värden, är detta ingen garanti för att fölet har ett fullständigt upptag av antikropparna. Självklart gäller att om råmjölkens kvalitet är dålig från början, blir antikroppsnivån ofullständigt hos fölungen. Som jag nämnt tidigare är ett piggt föl ingen garanti för ett fullgott upptag av antikroppar, utan endast en fingervisning om att det inte drabbats av någon bakteriell infektion. 

Ett sjukt nyfött föl håller det inte sin ät- och sovklocka. Ett friskt föl ska äta minst tre gånger/timme och skutta omkring efter fyra timmar. Fölet drabbas istället av trötthet.Bakterierna kan antingen då börja löpa gatlopp inne i fölkroppen eller ha en långsammare utveckling av symtom, beroende på i vilken mängd och vilken sorts bakterier samt hur mottagligt fölet är, vilket i sin tur beror på upptaget av antikroppar. Det är därför viktigt att de första dygnen ha bra uppsikt av fölet för att tidigt upptäcka någon avvikelse.

Symtomen varierar beroende på var bakterierna slår sig ner; tarm - lös avföring/diarre, leder - svullnad, navel - svullnad, dropp av urin, kronrand - hälta etc. De lurigaste fallen för hästägaren är där utvecklingen av symtom sker långsamt . Blodprov avseende analys av infektionsparametrar är ett bra hjälpmedel. Ju tidigare antibiotikabehandling kan påbörjas, ju snabbare sker tillfrisknad med färre komplikationer.

Ett blodprov, ca 6 timmar efter fölningen med foalcheck, är betydligt mindre kostnadskrävande än att riskera att fölet blir sjukt. Krävs intensivvård på djursjukhus, blir kostnaderna lätt i samma storleksordning som vad en lyxresa till någon paradisö skulle kosta. Med det perspektivet, borde ju inte valet vara svårt.