2016

Det visade sig att det var en dålig idé av mig att skriva en siffra på hur många ston stationen skulle ta emot under den gångna säsongen. Mina från början tänkta 20 ston blev till slut 29 stycken. Det är svårt att neka ston som har gått gall och där ägaren fortfarande är intresserad av att fortsätta. Det mest kostnadskrävande som uppfödare kan ha, är att ha ston gående tomma. Det känns därför viktigt att försöka hjälpa de ston som har problem med sina dräktigheter och på så sätt hoppas att de som är intresserade av hästavel stannar kvar. Vi behöver våra uppfödare!

Av dessa 29 ston inseminerades inte 5 stycken problemston; fyra kom i slutet och efter avslutad säsong för utredning och behandling för att bli inseminerade nästa år. Resterande ston inseminerades; 11 st hade både kända och okända problem till varför de inte blev/hade svårt att bli dräktiga,  två stycken var äldre maiden, fyra stycken hade  vilat ett år, två stycken var unga maiden och 12 stycken ston med föl (häri ingick  ston med kända problem att bli dräktiga). Ett av de sist nämnda, hade tidigare blivit diagnosticerad att aldrig kunna få några föl, väntar nu sitt andra föl.

Av de ston som inseminerades blev det totala resultatet efter avslutad säsong, att två ston inte blev dräktiga; en ung maiden och ett ungt sto som vilat.

Stationen behandlade också ett litet antal föl som krävde intensivvård. De gick hem friska efter avslutad behandling. 

I all utredning av problem är korrekt diagnostik viktig för att slutresultatet ska bli som önskat. När det gäller gallstona, tar jag numer alltid en biopsi förutom cellprov och baktprov. Dessa analyser ger sedan en sammantagen bild av prognos för dräktighet, behandling och kostnader. Informationen till stoägaren är lika viktig, så vederbörande kan ta ställning till om kostnaden för att åtgärda de problemen stoet har, är förenliga med möjligheten att få stoet dräktigt även om det kräver flera inseminationsbrunster. Har stoet djupgående kroniska förändringar i livmodern, kan näringsstatus till fostret påverkas genom att den blir otillräcklig under senare delen dräktigheten då fostret växer mycket. Detta kan resultera i att dräktighetstiden vida överskrids och att fölet kan vara mindre välutvecklat än normalt när det föds. Allt detta är viktigt att informera om innan arbetet påbörjas.

Cytologiska prover är mycket användbara då de ger ett omedelbart svar på om det finns inflammatoriska celler i livmodern eller inte. Det ska naturligtvis inte finnas några tecken på inflammation före inseminering. Det finns en orsak till detta och den är viktig att identifiera.  Att det bakteriologiska provet är negativt, behöver inte innebära att det inte finns inflammatoriska celler i livmodern.

En viktig orsak till att stoet inte blir dräktigt är att slidan inte håller tätt.Det som ser bra ut för vårt öga, är en helt annan verklighet på mikroskopisk nivå. Är slidan så tät att stoet blir dräktigt men att den under den senare tredjedelen av dräktigheten, när fostret blir avsevärt tyngre, inte klarar att hålla tätt, kan bakterier tränga igenom livmoderhalsen och orsaka en inflammation med infektion i moderkakan. Stoet kan då börja få flytningar från slidan. Mängden och tidpunkten när flytningarna syns varierar med hur otät slidan är och därmed också påverkan av fostret.

// Elisabeth


Så är rubriken på ett inlägg av mig publicerat i Svensk Veterinärtidning i februari 2016:

Flera uppfödare, jag har haft kontakt med i frågor om deras föl, har berättat för mig att veterinärer rekommenderat att ingen saltsten ska finnas i boxen hos sto med föl. Anledningen skulle vara att föl kan ha en ovana att intensivt slicka på saltstenen och därmed drabbas av diarreer och saltförgiftning. Jag har, under de dryga 30 åren, jag arbetat med sto och föl, alltid förordat att saltstenen ska finnas tillgänglig så att båda kan nå den ifall behov finns. Jag har vid många tillfällen sett föl före de har drabbats av diarre dricka ur vattenkoppen och slicka på saltstenen. De har på detta sätt själva känt av en begynnande diarre.

Som vi alla vet, sker vid en diarre, en förlust av salter och vätska. Kompenseras inte detta, blir resultatet förluster av framför allt Na+, Cl-, HCO3-. Detta syns tydligt i ett blodprov. Förlusterna bidrar till dehydrering och acidos. Allmäntillståndet blir påverkat. Fölet vill inte dia, riskerar att drabbas av gastro-intestinalsår, tillståndet förvärras. En ond cirkel. Det är därför en svårförståelig rekommendation att ta bort de salter som ingår i att kompensera de elektrolytförluster som sker vid en diarre och som dessutom används vid behandling av diarreer. 

Jag har även gjort en litteratursökning på vilka djurslag som kan drabbas av saltförgiftning. Häst är ett av de djurslag som inte finns med. Jag har även talat med erfarna kollegor i både England och USA angående saltförgiftning hos föl. Ingen av dessa känner till detta tillstånd. Den amerikanske kollegan, med 50 års erfarenhet av stuteriarbete i Kentucky, svarade på min fråga med ”att detta har jag aldrig hört talas om. Jag tycker att jag borde ha haft något fall under alla mina år”. 

Min uppfattning, är att om fölet slickar på saltstenen, är detta ett symtom på en tarmstörning. Fölet bör därför fölet få tillgång till saltet och dricka ur vattenkoppen om det vill. Att ha fölet under uppsikt för att följa utvecklingen är naturligtvis viktig. Vill fölet inte dia, kan inbalansen av salter, dehydrering, acidos och gastro-intestinalsår redan vara ett faktum. Då behövs andra åtgärder istället.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att ta bort saltstenen är en felaktig information, som grundar sig på ett beteende hos andra djurslag än häst.

//Elisabeth